Kan du tänka dig moln under havsytan? Det kan jag, för det är den bästa liknelse jag kan komma på: Fisken kom i stora svarta svärmar. (Jag vet att det heter ”stim” men ordet känns futtigt i det här sammanhanget.) Vi drog nät och sänkte håv efter håv i det iskalla vattnet. Ändå verkade fisken inte avta. Bottnen var gul av rom. Vi spred fisken på klipporna och lät den torka. Det var i juni. Vi sov inte i mörker en enda natt och vi fick dricksvatten genom att smälta is vi hackat loss från isberg.

Tidigare under våren hade jag mer och mer känt att jag behövde luftombyte. Jag var färdig med min utbildning men processen för att få ut examen hade dragit ut på tiden och arbetsmarknaden såg inte så ljus ut. Jag hade registrerat mig hos Nordjobb men hade nog inte mycket vildare planer än att kanske jobba på ett bibliotek på Åland eller museum i Norge. Och så hade jag länge haft en romantisk dröm om Island. Sedan såg jag att det söktes fiskeriarbetare till Grönlands västkust och plötsligt tänkte jag ”varför inte?”. Ett par veckor senare befann jag mig i staden Ilulissat som säsongsarbetare för ett enmansföretag, eller familjeföretag kanske man ska kalla det.

Anledningen var att ammasetter – små fiskar med mörk rygg och silverfärgad mage – under ett par veckor varje försommar kommer in till kusterna för att leka. De drar in i stora mörka moln och när de är klara med leken drar de sig ut mot havet igen där de allra flesta dör av utmattning. Innan de vänder utåt försöker man fånga så många som möjligt. Fisken smakar utmärkt – framförallt stekt men det mesta torkas. Däremot har den inte blivit någon succé som matfisk utanför Grönland så det vi fångade säljs som hundgodis i Danmark.

Större delen av tiden vi arbetade bodde vi i en ”hytte” (stuga) tjugo minuters båtfärd norr om Ilulissat. Ungefär i mitten av perioden satte några av oss i båten och for ännu ett stycke norrut. Vi slog upp våra tält mellan två brusande forsar, de var så kalla att det brändes. Här levde och arbetade vi i en vecka.

När vi inte arbetade gick vi gärna på tur, klättrade utmed de grå bergssluttningarna och såg utsikten över havet och isfjorden. Alla förflyttningar på Grönland är mer eller mindre äventyrliga. Det finns nästan inga vägar utanför byarna och såväl till fots som på sjön måste man se sig för. Vädret spelar stor roll på Grönland. Vi svenskar är vana att kunna genomföra vad vi tänkt inom planerad tid men på Grönland kan små förändringar snabbt göra dagens arbete omöjligt eller farligt. Som gästarbetare måste man lära sig att ta dagen som den kommer.

Jag gjorde ett stort misstag: jag bokade biljett hem. Jag hade inte förstått hur rörlig säsongen var och när det var dags för mig att sätta mig på flyget fanns det fortfarande arbete kvar. Jag hade gärna stannat längre och fått mer tid att spana efter val.

Jag fick i alla fall se sommaren komma till Grönland. I början av vistelsen var delar av havet fortfarande täckt av mjuk salt-is som böljade efter båten när vi körde ut från hamnen. På stränderna låg meterhöga isvallar efter tidvattnet som vi förtöjde båten vid. Några veckor senare var de helt borta men isfjorden kalvar ständigt så det gick inte en dag utan att vi såg isberg. De grå kusterna blev allt grönare och här och där växte små blommor. Jag sov en natt under bar himmel. Det var definitivt varmt nog men jag hade bekymmer med myggorna.

Det finns de som säger att växthuseffekten inte är något att oroa sig för och tar som exempel att Grönland var grönt på vikingatiden. Jag trodde inte på dem förr och gör dem verkligen inte nu. Grönland är grönt även idag, i synnerhet på de södra delarna, men inga grönländare tvivlar på att isen smälter som aldrig förr.

Grönland är ett svindlande vackert land och fascinerande samhälle. Jag minns hur midnattssolen speglade sig i havet och i den torkande fisken på klipporna. Mitt starkaste bildminne från Grönland. Det och de mörka molnen av fisk under havsytan.